HALLÅ (SE) – Irina Bernebing / 2016
Pianisten som valde bort den säkra vägen
Mattias Nilsson började spela piano som fyraåring och debuterade på scen fyra år senare. Sedan dess har han varje dag valt musiken.
Det började med klassiskt piano men tidigt upptäcktes det att den unge pianisten hellre ville improvisera. – Jag vill inte spela som det stod i noterna – jag hörde andra toner, berättar Mattias Nilsson, när vi träffas i hemmet på Dammfri.
De senaste åren har Malmö fungerat som bas samtidigt som han tagit svensk musik och improvisation jorden runt. I hallen står väskan alltid packad.
När bestämde du dig för att satsa professionellt?
- Det är nog något man bestämmer sig för hela tiden. Att vilja fortsätta med det är ett val jag gör varje dag, säger Mattias som själv tog den mindre utstakade vägen mot en karriär som musiker och tackade nej till Musikhögskolan.
- Jag ville sätta det osäkra före det säkra. Jag ville inte ha något att falla tillbaka på. Jag vill satsa allt, och berättar att han valde bort tanken på ett skyddsnät.
- Har man inte något att falla tillbaka på, då måste det funka. Då gör man allt för att få det att göra det.
Idag, tolv år senare 1200 konserter och ett antal skivor senare, kan han se tillbaka på sitt val med stolthet.
Vad driver dig vidare?
- Det är svårt att sätta ord på. De som jag inspireras av, de gör sin grej så bra att jag själv vill kunna förmedla en liknande känsla.
Klassisk fråga då, vad inspireras du av?
- Alla möjliga! De som lyckas förmedla ”det”. En hänger där, säger han och pekar på Frank Sinatra som hänger på den gula köksväggen.
- De förmedlar en helhet som gör en berörd.
Men tiden på turné innebär att Mattias ibland har alldeles för lite tid för det han gillar bäst – att spontant sätta sig ner vid pianot.
- När jag får stunder att öva, då blir jag glad. Det är ju bara det jag vill. Vakna och gå direkt och sätta mig vid pianot och spela, säger han.
Sommaren var intensiv och under hösten turnerade han med jazzsångerskan Sharón Clark. Härnäst står konserter i Paris, Wien och Polen på schemat. Då har Mattias ändå dragit ner på tempot jämfört med för några år sedan när han drev jazzklubben ”The way we play”.
- Det går inte att hålla på så, vare sig ekonomiskt eller för hälsans skull, konstaterar han.
Hemma i lägenheten trängs hyllmeter med cd- och vinylskivor med pianoböcker.
- Det finns alltid något nytt att upptäcka, säger Mattias och berättar att han låter lusten och musiken styra vad han upptäcker härnäst.
På sitt senaste album improviserar han över svensk musik, klassiska verk, folkvisor, psalmer och musik av svenska tonsättare.
Men när du improviserar – har du aldrig hjärnsläpp?
- Det finns ju inga fel, jag kan spela precis vad som helst. Det är en enorm frihet i det, säger han.