Rymden vore lagom
- Vi lämnar alltid fjädrar efter oss där vi har spelat, säger Mattias Nilsson och sparkar undan en grå fjäder från golvet i Svalövs bibliotek med sin sandalklädda fot. Han har precis avslutat dagens andra föreställning av Musiksagan som han framför tillsammans med Sofie Kuchler för kommunens förskolebarn. Sofie läser sin berättelse om Leo som vill lära sig att flyga och Mattias spelar den egenkomponerade musiken. Efter föreställningen bär Sofie och Mattias tillbaka kuddarna till soffan. Mörkläggningsgardinerna rullas upp med en smäll och dragspelet bär Mattias ut till bilen. Vi slår oss ner vid bibliotekets solvärmda tegelvägg medan en geting letar efter godsaker bland de vindpinade trädgårdsmöblerna.
Men det är inte barnteater som är den största musikaliska byggstenen i hans liv. Det är jazzen. Den är inte bara en födkrok, det är ett sätt att leva och har alltid funnits där. Det började vid treårsåldern, när han tillsammans med pappa lekte fram musik på gehör vid pianot hemma i Bjärred. Pappa, den klassiska pianisten Jan-Åke Nilsson, jobbar både som kyrkomusiker och lärare vid musikhögskolan i Malmö. Han lät sonen spela både på gehör och efter noter. Det viktiga var att spelglädjen fanns där och musiken var en lek. Men det var för tjugo år sen. Idag är det på allvar. Det senaste året har Mattias Nilsson spelat ihop till både mat och hyra samtidigt som han gått det sista året på Fridhems musiklinje utan att ta studielån. våren ägnade han åt att planera sommarens spelningar, och denna vecka blir nog den mest intensiva med sina tretton gig på sju dagar. Då blir det inte bara jazz. Ibland hoppar han in som kantor i Svalövs kyrka, och försöker spela psalmerna så sångvänligt han kan. Det är hans konfirmationspräst som jobbar där nu och på den vägen lyckades han få till en jazzgudstjänst i kyrkan.
På gymnasiets estetiska program i Lund testade han gospel och rock, men jazzen är överlägsen som musikalisk plattform eftersom den bygger på improvisation. Det du hör sker i just det ögonblicket, det skapas nu och låter annorlunda en annan gång. Därför är det svårt att tänka sig hur det skulle vara att spela in en skiva. En av svårigheterna just nu är att hitta andra att spela med, som är villiga att satsa lika mycket som han själv. Därför spelar han i flera olika konstellationer. I jazztrion Kontur hörs Mattias Nilssons piano tillsammans med kontrabas och saxofon. Trion Spectrum är som namnet avslöjar sammansmältningen av färger och klanger där piano, trummor och bas är ingredienserna. Husbandet på Fridhems folkhögskola är ett annat musikaliskt projekt. Eftersom vännerna bor utspridda och har andra saker än musik i sina liv så är det ofta han sköter marknadsföringen och bokandet utöver att han skriver och arrangerar musiken.
- Vissa vill gå på skolor eller träffa sina sambos medan jag vill ut och spela hela tiden. Ibland hittar jag nya spelkompisar när jag år ute, och då händer det något. Efter fyra år på tre olika folkhögskolor finns det flera projekt som ska avslutas i höst. I lägenheten på Kvarngatan finns det filmmusik som måste bli klar och en hemsida som ska underhållas.
- Jag måste blir färdig innan jag flyttar från Svalöv, för om jag hamnar i en stad så sugs jag in i det livet och så blir projekten inte klara. Projekten kommer med all säkerhet att bli klara, för bredvid spelglädjen finns målmedvetenheten och disciplinen. Efter gymnasiet bestämde han sig för att ägna ett helt år åt att öva på egen hand. Han gjorde ett näst intill militäriskt schema med notläsning, övningar och komponerande.
- Det höll i två veckor, sen insåg jag att jag missat planera in min sömn och alla andra saker som man måste göra på ett dygn. Schemat skrevs om och efter ett år hade han lärt sig en hel del om hur han skulle hantera både sig själv och sitt instrument.
Det viktigaste med hans musik är att andra berörs av den, att den som lyssnar upplever något när han spelar. Upplevelsen får gärna vara andlig.
- Jag tänker mig att musiken kan förklara sånt som vi inte kan se. Den är ett sätt att påminna oss om saker och att hitta tillbaka. Inte så konstigt att han anlitas som kantor, med den inställningen till sitt arbete. Men om han inte ägnat sig åt musik, vad hade han gjort då? Det blir tyst en lång stund. Han lutar huvudet nästan ända ner i bordet och gnider det korta blonda snagget med båda händerna.
- Rymden vore lagom i så fall, svarar han till sist. Det måste vara nått som sätter krut på tillvaron, och det ska gärna vara nått man inte fattar.
Det oväntade svaret får sjunka in en stund medan getingen fortsätter surra, nu med sikte på det bruna teglet bakom oss. Det är ingen forskartjänst på Esrange i Kiruna han siktar på.
- Jag tror att jag skulle åka ut, uppleva rymden, liksom kolla läget lite.
Eller så skulle jag jobba på ett fik, ett intimt fik där jag kände alla gästerna och där man kunde spela musik.
Och så är vi tillbaka vid musiken och den intima jazzkänslan igen, utan att han riktigt märker det själv.
Mattias Nilsson intervjuad av Karin Stenström, Juli 2004 i Svalöv.